Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig när jag skulle träffa Jan Isaksson (vår omslagsman på Bodyfication no. 4) utanför ett café i Göteborg. Men inte var det synen som mötte mig. Där står Janne uppklädd i kostym och slips med stora silverringar i öronen. Av någon tatuering syns inte ett spår. Men jag vet att de är där.
När vi satt oss tillrätta och köpt kaffe berättar Janne att han precis varit med sin mor i kyrkan, där av kläderna.
”Hon blir så glad då, nöjd i flera veckor. Och det finns inte ett bättre sätt att göra sin mamma lycklig på, än att klä upp sig i kostym.” Nyfiken i en strut undrar jag om mamma vet om ”kostymen” under kostymen. Det har han besparat henne svarar han. Även om mamma förmodligen är nöjd ovetandes så är vi många som vill veta allt om Jannes bodysuit som påbörjades för bara några år sedan. Tilläggas bör att Jan nu är 62 år. Ett projekt som har tagit runt 250 timmar och mycket smärta. Det var nära några gånger, erkänner han, att han gav upp. ”Man ska inte vara för kaxig”. Nu är han stolt över att ha gjort det.
Då och då anar jag början på en sleeve när han lyfter kaffekoppen för att ta en klunk till. Skyldig till mästerverket är Ulrik Winther på Rising Sun Graphix. Där är det japansk stil som gäller och det är även det genomgående temat på hela bodysuiten. Att den blev i black & grey var bestämt från början.
”Den allra sista biten vi gjorde var på bröstbenet. Där fick Ulrik signera mig med japanska tecken. Det japanska tecknet för tatuerare och det japanska tecknet för Vinter. Riktigt spännande var det när han sa, Janne, jag har en överraskning, och kommer dragandes med ett hemmagjort handknackningsverktyg. Det hade han gjort av ett grillspett! Så sista biten knackade vi in. Det var inte skönt! Ett tag körde vi så mycket som varje, varannan vecka. Såhär i efterhand när allt är klart har det varit svårt att veta vad man ska göra av all tid.
Stor del av vårat samtal handlar om att man måste våga göra det man vill. Man måste våga leva. Han berättar om människor han träffat efter att han köpt sin motorcykel som själva velat ha en men ”inte fått för frugan”. ”Bara gör det!” Säger han. ”Jag vill aldrig sitt på hemmet och ångra någonting. Jag kommer att dö barnslig.”
Text & Foto: Amanda Ahlstedt
